Tuesday, September 2nd, 2008
Det är lustigt hur mycket litteratur man kan konsumera medan man gör annat.
Likaså är det lustigt hur just detta att man inte själv måste följa texten med ögonen kan få en att läsa så väsensskilda böcker som Marian Keyes’ Är det någon där? till Kazuo Ishiguros The Remains of the Day. Den förstnämnda valde jag för att jag vet att Keyes är underhållande, den senare för att jag vet att boken är omtalad och en typisk bok som kan bli en klassiker bara den får tillräckligt många år på nacken. Med Keyes’ böcker är det så att jag kan tycka att det är lite slösaktigt med dyrbar lästid att ta sig genom dem (i synnerhet som den föregående, Änglar, verkligen inte var någon höjdare). Vad gäller The Remains of the Day passar den väldigt bra på en lång mental lista över böcker som jag i varierande grad känner att jag borde och vill läsa (vissa vill man mer än man borde, och vice versa), men allt mer anar att jag knappast kommer att ta mig tid och energi till att verkligen påbörja och avsluta.
Så hur underbart är det inte att man kan hitta båda dessa motsatser (om man vill) i uppläst form på biblioteket! Ena veckan spacklar och målar jag väggar medan Marian Keyes underhåller mig och skakar om mig (eller något mindre eftersom jag snubblade över en totalt oannonserad spoiler på en blogg strax före jag nådde den del av boken när vi verkligen får veta vad Anna har råkat ut för i New York). Andra veckan tömmer jag flyttlådor och monterar möbler medan jag skärper sinnet för att ta in Kazuo Ishiguros roman. Den är betydligt mera svårtillgänglig än Är det någon där?, men båda berättarna är faktiskt lika pladdriga, fast på mycket olika sätt. Medan Keyes i vanlig ordning låter sina huvudpersoner vara rappkäftade och underhållande i sitt berättande är butlern Stevens i Ishiguros roman istället överdrivet invecklad i både formuleringar och tankegångar. Ett tag igår höll jag på att bli galen på mannen, men nu när jag har vant mig tycker jag faktiskt att han är rätt charmig. Men jag tvivlar fortfarande på att jag skulle ha tagit mig genom boken om det inte gick så utmärkt väl att göra det samtidigt som jag försöker åstadkomma en beboelig ordning i det kaos som min lägenhet utgör.
Andra bloggar om: ljudböcker, Marian Keyes, Kazuo Ishiguro
Tuesday, August 12th, 2008
Får ett exemplar av Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande i min hand på jobbet. Bär boken med mig till köket, läser stående medan jag slevar i mig illrosa fil och brygger te. Förlorar mig i sidorna medan teet mörknar. (Svart te - en styggelse när jag läser om Kina, och när jag egentligen föredrar grönt)
Bokens skyddsomslag är rött, precis som pärmarna på Catarina Liliehööks Mei Wenti! Inga problem! - Om livet i dagens Kina, som jag parallelläser. Undrar varför alla Kina-relaterade böcker jag läser är röda, om det har något med Maos lilla att göra.
(18 sidor in i boken verkar den lovande, men jag anar redan att en del ordvändningar har gått förlorade i översättningen. Det blir så tydligt när Zhuang slår upp ordet alien, och något senare konstaterar “nu jag laglig främling”.)
Andra bloggar om: Xiaolu Guo, Catarina Liliehöök, Kina
Monday, August 11th, 2008
Jag har ju en svaghet för internatskoleböcker, grundlagd i åttaårsåldern när jag började läsa Enid Blytons S:t Clare-böcker. Via Magix hittade jag den här topplistan med internatskoleskildringar. Kunde till min förvåning konstatera att jag har läst hela sju av de titlar/serier som hamnade på listan, men så fanns det en hel del så kallade stora klassiker med också, och inte bara typiska brittiska flickböcker.
Kul lista som gav mig tips på ett par böcker jag verkligen skulle vilja läsa. Men jag var naturligtvis inte alldeles nöjd med listan, bland annat för att den i mitt tycke så sövande tråkiga Räddaren i nöden av J.D. Salinger smugit sig med. Därför inspirerades jag till en egen lista, om än i det mindre formatet.
Här kommer alltså min topp-fem-lista över internatskoleböcker:
I en klass för sig av Curtis Sittenfeld
En internatskoleskildring för den vuxna läsaren, men den här är stundtals nästan lika obehaglig som internatskildring som Michelle Magorians Hemlängtan. Mycket sociala spel, utanförskap och överanalyser. Fascinerande och välskriven!
Harry Potter-böckerna av J. K. Rowling
Behöver knappast en presentation, men jag lovar att en del av min förtjusning för dem handlar om att Harry inte bara lever i en parallell och fantastisk värld, utan att han dessutom vistas på en internatskola, om än en mycket speciell sådan. (Däremot är jag inte alls vidare förtjust i Diana Wynne Jones föregångare om trollkarlsskolan Chrestomanci.)
Böckerna om S:t Clare av Enid Blyton
Som sagt, böckerna som fick mig att fastna för internatskoleskildringarna. Det är mycket midnattsfester och skämtartiklar, och visst blir det lite förnumstigt emellanåt - som i alla Blytons böcker - men åh, stämningen!
Hemlängtan av Michelle Magorian
En främmande fågel på min lista såtillvida att tillvaron på internatskolan beskrivs i mycket negativa ordalag. Ingen eskapistisk läsning, utan snarare en rå skildring av hur eländigt det kunde vara att dels vara ett återvändande krigsbarn och dels skickas bort till en internatskola mot sin vilja.
En liten prinsessa av Frances Hodgson Burnett
Frances Hodgson Burnett var en av mina favoritförfattare när jag var sisådär tio-elva år. Det kan hända att jag skulle uppleva den här som lite väl sedelärande vid en omläsning, men Frances är trots allt alltid Frances, så riktigt illa kan det knappast bli.
Vilka är era favoriter bland internatskoleskildringarna? Känn er manade att svara i kommentarsfältet - eller gör en lista på egna bloggar.
Andra bloggar om: flickböcker, internatskoleböcker, Curtis Sittenfeld, Harry Potter, St Clare, Enid Blyton, Michelle Magorian, Frances Hodgson Burnett
Friday, August 8th, 2008
Skralt med bokbloggandet i sommar, mestadels på grund av ganska ojämn nättillgång. Dessutom har det varit skralt med läsandet - två böcker i juni, dubbelt upp i juli. Men så är det också länge sedan sommaren var ledig och kunde ägnas åt ambitiösa läsprojekt som involverade finstilta tegelstensromaner
Någonstans lever ju ändå hoppet om att min lästakt ska öka inom den närmaste framtiden. Annars vore jag väl inte så vansinnig att jag under Konstens Natt 2008 köper inte mindre än åtta böcker:
Finlandssvensk ordbok
Skumtimmen av Johan Theorin
Tvåsamhet av Johanna Holmström*
Verskonstens ABC av Alf Henriksson**
Jag vet varför burfågeln sjunger av Maya Angelou
Burpojken av Torey Hayden
Arabella och andra mästarberättelser
Kära Agnes! av Håkan Nesser
… och dessutom hämtade jag häromdagen ett AdLibris-paket innehållandes En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adiche, samt en hög svenska bilderböcker till kusinbarnet i utlandet. (Han har dessutom gått och blivit en äkta bokmal sedan jag såg honom senast - inte ens fyllda tre kan han numera sitta still i min famn genom hela Javisst kan Lotta cykla. Klart man blir stolt. (Han släktas säkert på mig.)
* Finlandssvenska noveller. Som delikata praliner, hoppas jag.
**Eftersom mitt pocketexemplar är tämligen sönderläst - nej, det är inte jag som har varit en fullt så ivrig utforskare av verskonstens begrepp, utan snarare en tidigare ägare.
Andra bloggar om: sommarläsning, bokköp
Thursday, June 26th, 2008
Idag nås jag av två besked:
1. Nästa Narnia-filmatisering, Prins Caspian, har premiär nästa vecka.
2. Det är jag som ska recensera den.
Besökte biblioteket och passade på att låna hem boken (Caspian, prins av Narnia). Nu är frågan: vill jag läsa den före jag ser filmen eller inte? Om jag läser den kan jag skriva om hur filmen (inte) håller sig till originalberättelsen. Men om jag inte läser den kan jag ta in och bedöma filmen lite mera för vad den är, än för vad den inte är. Jag har förstås läst boken tidigare, men det är några år sedan senast, så den sitter inte direkt etsad i detaljminnet.
Andra bloggar om: film, Narnia, Prins Caspian, fantasy
Wednesday, June 25th, 2008
För ganska exakt tio år sedan läste jag min första vuxendeckare, och insåg till min förvåning att genren passade mig mycket bättre än jag väntat mig. Minns fortfarande att det var Elizabeth Georges Pappas lilla flicka, och att jag åren efter det läste de följande fyra-fem böckerna i serien också. men sedan kom jag av mig - böckerna hade en tendens att bli allt tjockare och liksom… fluffigare, i takt med att deckarintrigen blev allt mindre renodlad.
Gissa vad jag upptäckte häromveckan? Att BBC har gjort tv-serie av böckerna, och att den är riktigt bra. Hoppade lite dumt in i tredje säsongen, men nu ska jag se dem från början. Lånade hem första säsongen från biblioteket idag, och ser fram emot att återupptäcka berättelserna jag läste för flera år sedan.
Kommissarie Lynley fungerar för tillfället mycket bättre för mig än originalberättelserna i bokform. För visst var de välskrivna och allt det där, men inte tillräckligt för att jag ska ha tålamod att ta mig genom allt extra fluff. Och i BBC-versionen kvarstår just den del som var bäst med böckerna - den intressanta intrigen. Jag skulle ju kunna läsa böckerna också - om jag var strandsatt med mycket tid och begränsat med böcker.
(Och nu när jag har skrivit det här blir jag nästan lite rädd för mig själv - sedan när blev jag så här inne på det positiva i att vissa författare skriver böcker som blir så himla bra filmer / tv-serier? Manusfabrik till Hollywood och allt det där, ni vet.)
Andra bloggar om: Kommissarie Lynley, deckare, Elizabeth George
Saturday, June 21st, 2008
Tekoppen skriver om vad mitt läsande sannolikt måste ha drabbats av. Hittill den här månaden har jag börjat på tre böcker, läst ut en och överlag känt ett tämligen stort ointresse gentemot det litterära. Sånt är lite skrämmande om man är van att alltid leva läsande.
Jag läser bloggar om litteratur, hittar en massa böcker som jag vill läsa men vet samtidigt att det där med att ta sig genom en bok känns som ett svårt projekt.
Lite har det släppt nu. Läste ut Isfågeln i förmiddags innan jag steg upp, och lutet var just sådär hetsigt sidvändande som jag behövde just nu.
Nu ska jag ta mig an Alice Kuipers Livet på en kylskåpsdörr i brist på Shakespeares En midsommarnattsdröm. Ty det tycks vara mitt öde att alltid inse behovet av att låna hem den från biblioteket när alla bibliotek redan har stängt dörrarna inför midsommarfirandet.
Läs även andra bloggares åsikter om läsleda, Isfågeln, Livet på en kylskåpsdörr, En midsommarnattsdröm
Wednesday, June 11th, 2008
DN har en artikel om klassikerutgivningen på de svenska förlagen, och de uppmanar oss i rubriken att läsa minst en klassiker denna sommar. Hade tänkt läsa Bröderna Karamazov i sommarhängmattan. Duger det, DN?
Men annars - varför vill man egentligen att folk ska läsa klassiker? Varför är det så nödvändigt att läsa böcker som är skrivna för länge sedan, eller i fall där det handlar om sk. moderna klassiker, för inte så länge sedan? Missförstå mig rätt nu - jag läser klassiker och tycker väl nog att det är bra att folk gör så. Men varför, egentligen? Vad är orsaken till att klassiker anses som så bra läsning? I’m trying to hit the orsakerna. Någon som har något att säga om detta?
Böcker med litterära kvalitéer överlever sin tid, god litteratur dör aldrig, och hela det där köret, jo jo. Men varför måste man hojta så mycket om det?
Read the rest of this entry »
Monday, June 2nd, 2008
hej jag heter marie och jag blir galen på författare som upprepar sig själva hela tiden. just nu:
jag har läst Erlend Loes nyaste, Gör vad du vill, och den är så SAMMA att jag blir tokig. och nej, jag kan inte säga att jag är expert på Loes författarskap - Naiv Super, Blåst och Fakta om Finland är de böcker jag läst, tror jag. men i alla fall.
igen en ung huvudperson. ensam i tillvaron - sådär riktigt själsligt ensam, på ytan fri från familjen men ändå helt bunden. kontaktar Viktiga/Kända Personer trots sin litenhet. flackar runt. tänker ljuvt naivt på stora saker. blir glad på slutet.
sådan är Gör vad du vill, den här gången i dagboksform dessutom. och ensamheten har gjorts riktigt riktigt konkret genom att Loe sett till att huvudpersonens familj omkommit i en flygkrasch. stackars Julie tröstar sig med att utmana döden och hoppa på slumpmässiga flygplan från världsdel till världsdel medan krispsykologen Geir rymmer till Mallorca med Julies bästa vän.
och ja, det är ganska fjantigt och ja, det är ganska förutsägbart. men jag kommer på mig själv med att faktiskt fnissa fånigt medan jag läser boken på bussen i alla fall, för Loe är rolig, även om tematiken kanske inte är den mest nydanande.
men ändå undrar jag: hur många gånger får man skriva samma bok? jag kan ju liksom redan det här.
Wednesday, May 28th, 2008
Beckans lästrio uppmanar till listande av tre filmer som är bättre än den bok de baserar sig på. En sann utmaning - jag skulle ha haft lättare att lista tre filmer som kan jämställas med boken de baserar sig på, redan det är ju i många fall en bedrift.
Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding - för att filmen rationaliserar bort så mycket av det som i boken bara känns tjatigt, exempelvis alla dessa uppräkningar av rökta cigarretter och konsumerade alkoholenheter.
Stekta gröna tomater av Fannie Flagg - för att boken kändes som en blek besvikelse efter filmen.
Glasblåsarns barn av Maria Gripe - för att filmen är så genomsyrad av sagostämning att den till och med bräcker Maria Gripes bok - och det ni, det är inte lite!
Andra bloggar om: Lästrio, film, böcker, Bridget Jones dagbok, Stekta gröna tomater, Glasblåsarns barn
Tuesday, May 27th, 2008
Är det fler som upplever att läsningen ibland klumpar ihop sig till oplanerade teman?
Jag minns t.ex sensommaren med Beatles-tema, eller en annan sommar när jag inom ett par veckor läste böcker om att bli förälder - Johan Nilssons Koka makaroner och Dea Trier Mørchs Vinterbarn. I båda fallen var det helt oplanerat - fast ytterst fascinerande.
Under den här våren har jag lyckats pricka in läsningen av två romaner som berör kristendomens uppkomst - Norman Mailers Evangelium enligt Jesus och Marianne Fredrikssons Den som vandrar om natten….
Evangelium enligt Jesus läste jag omkring påsken, och just den boken var ganska planerad läsning med tanke på högtiden. Mailers Jesus är en grubblande snickare som inte är lika säker på sitt ursprung och sin uppgift som den Jesus vi möter i de vanliga evangelierna. Samtidigt märker man väldigt tydligt att Norman Mailer har läst sina föregångare Markus, Matteus, Johannes och Lukas ytterst noggrant. Många av partierna känner man tydligt igen från förlagan - de är naturligtvis inte kopierade rakt av, men man behöver sannerligen inte läsa mellan raderna för att hitta ursprunget. Läsningen blir något av en ständig déjà vu-upplevelse - en ständig medvetenhet om att man har läst det här förut, fast inte på exakt samma sätt.
Samtidigt är Norman Mailers roman en text som fyller ut springorna mellan evangelietexterna, en tankelek kring hur det kunde ha varit - i Mailers tolkning.
Resultatet är en bok som jag inte kan låta bli att fascineras av, även om jag har invändningar mot en del av de tolkningar Mailer gör, även om jag inte kan påstå att berättelsen suger tag i mig och vägrar släppa tag.
Mera av detta läs-sug har Marianne Fredrikssons roman. I vanlig ordning, vill jag säga, för jag är van vid att hennes böcker kopplar ett tämligen stadigt grepp om mig, håller mig kvar och lockar mig tillbaka. Som i de flesta av hennes berättelser handlar mycket om mänskliga relationer och det mänskliga psyket. I Den som vandrar om natten… utforskas de här i första hand av Marcus, en ung romare, och Anjalis, en kaldéisk filosof - son till en av de tre vise männen. Anjalis blir anställd som lärare, till den av psykiska orsaker blinde Marcus, och hamnar därmed mitt i en ganska olycklig romersk familj.
Det som väcker min fascination i romanen är dels förhållandet dem emellan, dels Anjalis underliggande uppdrag, att som en av många förbereda kristendomens intåg - eller snarare den nya strömning som man väntar ska åstadkommas av barnet vars födelse tände en ny stjärna. Jag tycker om det här tankeexperimentet, som inte saknar historisk bakgrund, och Marianne Fredrikssons sätt att levandegöra romartiden får mig att tänka på Vibeke Olsson (även om den senare fortfarande är drottning på området om ni frågar mig). Genom Anjalis uppdrag, som bland annat går ut på att försöka förstå de trosuppfattningar som redan finns i den romerska världen - bland judar, greker och romare - får läsaren ta del av samma utforskning.
Även Marianne Fredriksson har läst sin Bibel och ägnat sig speciellt åt Jesajas profetior. När jag lyssnar på Gunilla Nyroos uppläsning och hon når den del av romanen där ett långt parti ur profetiorna citeras - ni vet det här med fridsfursten och manteln som blodfläckades och skall brännas upp - då stannar jag upp vid diskbaljan, och blir alldeles tagen. Jag blir tagen på det där viset som man blir när en text som man har mött så många gånger plötsligt sätts i ett nytt sammanhang, fogas ihop med nya bitar och bildar ett annat mönster.
Norman Mailer: Evangelium enligt Jesus. Natur och Kultur 2000, 223 sidor. ISBN: 912707983.
Marianne Fredriksson: Den som vandrar om natten…. Earbooks 2007, 10 cd-skivor (ca 13 timmars speltid). ISBN: 9789185553501
Andra bloggar om: Evangelium enligt Jesus, Norman Mailer, Den som vandrar om natten…, Marianne Fredriksson, Jesus, Bibeln, romartiden, romaner
Monday, May 26th, 2008
Det intressantaste med flickböcker är egentligen att läsa dem som tidsdokument som berättar om dåtidens syn på flickor och flickors beteende. Ester Ringnér-Lundgrens böcker brukar vara tacksamma på den punkten, hon verkar ha tyckt om att stoppa in en hel del åsikter i sina böcker, exempelvis genom att låta huvudpersonerna tala varmt för rökfrihet eller hjälpsamma insatser.
De senaste veckorna har jag läst en hel del av just Ester Ringnér-Lundgrens böcker. Dels två böcker ur Kri-serien - Kri och Vimsi samt Melodi för Kri. Kri är en lugnare variant än Lotta (som Ester skrev om under psudonymen Merri Vik) - hon är inte lika temperamentsfull eller otursförföljd, men likt Lotta har även hon en bästis i vått och torrt och en stadigvarande pojkvän, och precis som i Lotta-böckerna handlar det mycket om skol- och familjevardag. Kri och Lotta delar också en hjälpsamhet och en förmåga att starta egna små välgörenhetsprojekt eller sångföreningar. I Melodi för Kri är det just en sångförening som bildas, och hela boken går mer eller mindre i musikens tecken. I Kri och Vimsi får vi istället följa hur Vimsi och Affe äntligen får varandra, efter sedvanligt trassel.
I Tur i oturen möter vi sextonåriga Lisbet, som på grund av att hon försummar att ordna lunch åt sin trötte far (orsaken till detta är sympatiskt nog en spännande bok) skickas som kökshjälpreda till ett pensionat under sommarlovet. Tanken är att hon på så sätt ska lära sig att sköta ett hushåll. I sann flickboksanda visar det sig att tillvaron på pensionatet inte är så illa trots allt, där finns ju en trevlig potatisskalande pojke. Just kärlekshistorien i den här boken är förvånansvärt realistisk med tanke på upphovsmannen - missförstånden orsakas väldigt ömsesidigt. Det är inte som Lottas tämligen ensidiga dyrkande av den äldre och förståndigare Paul. (Missförstå mig inte - jag gillar Lottaböckerna, men det är något mycket osunt över hennes förhållande till Paul, i synnerhet sedan de har gift sig.)
Lusthusets gåta är ännu en av Esters fristående flickböcker, nära släkt med de mera deckarbetonade Kaja-böckerna. Gitte hamnar i en småstad för att hjälpa till i en pappershandel (Lotta-läsare känner säkert igen motivet från både en och annan Lottabok). I den lilla staden pågår dock något mystiskt, och Gitte blir tillsammans med sina nya bekanta mer eller mindre mot sin vilja indragna i lösandet av gåtan.
Det är något charmerande, men framför allt fascinerande över de här flickskildringarna från 1950- och 60-talet. På vissa punkter ligger de oändligt långt från vår tid - vilken sextonåring skickas iväg för att utföära obetalda kökssysslor i uppfostrande syfte i vår tid och vårt hörn av världen? När läste du senast en bok där den romantisk-erotiska höjdpunkten består av att pojken lägger sin kind mot flickans hår i en omfamning? (Det är många mil till Katarina von Bredow här!)
Andra bloggar om: flickböcker, Ester Ringner-Lundgren, Lotta, Kri, Lusthusets gåta, Kri och Vimsi, Melodi för Kri, Tur i oturen
Sunday, May 18th, 2008
Föga överraskande har jag lagt undan Heidi von Borns Änglarnas stad. Det enda som är överraskande i detta mitt utdragna, sega förhållande till den här boken är min oförmåga att säga Nu räcker det! och ge upp läsningen till förmån för något som intresserar mig mera.
Anledningar till att jag verkligen ville tycka om den:
Det är fråga om en familjekrönika som ska fortsätta i ett par, tre böcker till - jag brukar vara svag för dylikt. Dessutom är Stockholm väldigt intensivt skildrat, och jag trodde att jag skulle tycka om det. Men: Det känns som om det här är en stockholmsskildring i första taget, och allt som inte är Stockholms gator, doften i ett trapphus, grusknastret på Klara kyrkogård hamnar i bakgrunden. Här har vi alltså en hel familj individer, om vilka jag vet en massa detaljer, men ärligt talat känns alla personerna tämligen ointressanta. Det finns inget som suger tag i mig och får mig att vilja veta hur det går för Fedor, Henrika och de andra.
Egentligen är jag i ett lästomrum för tillfället. Jag går runt och längtar efter en intensiv djupdykning rakt in i en roman som ska fånga mig på samma sätt som Margaret Atwoods Kattöga, som Selma Lagerlöfs Jerusalem, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt eller Curtis Sittenfelds I en klass för sig. Men inga pärmar i vare sig olästa-hyllorna eller bibliotekshögarna ser ut att kunna tänkas innehålla den typen av läsupplevelser, åtminstone inte när jag ser på dem med desperation i blick. I natt innan jag lade mig valde jag ut Ian McEwans Kärlekens raseri, men ratade den sedan, oöppnad, för Yann Martels Berättelsen om Pi.
Allt jag vill ha är en roman som uppslukar mig och invaderar mig - ska det vara så svårt?
Andra bloggar om: Heidi von Born, Änglarnas stad, stockholmsskildringar, läsning
Saturday, May 17th, 2008
Jag har fått ett sug efter Haruki Murakamis böcker, så jag ska nu börja läsa After Dark och efter det tar jag mig an Dance Dance Dance. Har tidigare läst Kafka on the Shore, som jag bloggade om här, och Underground, som handlar om saringasattacken i Tokyos metro år 1995, och som jag inte har bloggat om än.
Har ni läst Murakami? Diggar ni eller inte?
Anyway, Konsonantmylla rekommenderar Haruki Murakami.
Andra bloggar om: Böcker, Författare, Haruki Murakami, Litteratur, Romaner
Thursday, May 15th, 2008
Observerar läsbeteende hos mig själv:
1. Jag har än en gång återupptagit läsningen av den i mitt tycke så sega Änglarnas stad. Inser idag att det är envishet i första hand som får mig att läsa vidare - banne mig, om den här har blivit omtyckt av andra SKA jag också kunna tycka om den!
2. Som följd av att jag läser en bok som inte alls förmår engagera mig försöker jag hela tiden hitta på undanflykter, så kallad pausläsning. Härav mitt flickboksläsande under ett par veckors tid, och idag hade jag tid över att gå och botanisera på biblioteket och kom ut därifrån med diverse serieböcker - både ensidessamlingar och grafiska romaner.
Mitt senare läsbeteende försöker uppenbarligen säga mitt tidigare någonting…
