Spökskeppet Vallona
Efter att ha hört rykten om att Spökskeppet Vallona är den läskigaste barnboken någonsin blev jag nyfiken och letade rätt på ett exemplar.
Nu hade ju jag min absolut mest skräckfyllda läsupplevelse när jag som fjortonåring läste Gudrun Pausewangs De sista barnen i Schewenborn (från tyskan översatt ungdomsbok om atombomben och dess följder), och till dess nivåer nådde inte Spökskeppet Vallona. Men - det här är nog bara bra, för jag vill aldrig mer må så dåligt av en bok som jag mådde av De sista barnen i Schewenborn.
Spökskeppet Vallona är skrämmande på ett betydligt behagligare sätt. Det blir spännande även för en vuxen läsare, det blir läskigt, man vet inte hur det kommer att gå men hoppas på det bästa, men det blir aldrig outhärdligt. Jag skulle kalla den mysrysare, om det inte var en sådan kliché.
Karl ska bo hos sin morfar i Krabbsjögrund under några höstveckor. Krabbsjögrund är annars hans sommarparadis, och Karl är inte van att uppleva den lilla kuststaden i annat än sommarskrud. Redan det här greppet får mig lite på fall, jag gillar att man dels får veta att något är konstigt i Krabbsjögrund, men att man samtidigt inte helt tydligt kan dra gränsen mellan vad som är konstigt på riktigt och vad som bara inte är sig sommarlikt.
Det finns förstås ett mysterium, och en gammal oförrätt som gör väsen av sig och måste redas ut. Allt det här är klassiskt, men det som känns om inte alldeles nytt så åtminstone ganska varierat är att den så kallade spökhistorien och verkligheten inte är två åtskilda världar, där allt mystiskt kan sägas ha naturliga förklaringar. I stället går världarna in i varandra, i bästa fantasystil, och det är just därför det blir så skrämmande. Det här är inte något huvudpersonen enbart inbillar sig, nej, han dras verkligen in i det. Hemskt, men härligt!
Lena Ollmark och Mats Wänblad: Spökskeppet Vallona. Natur & Kultur 2007, 173 sidor. ISBN: 9789127026803
Andra bloggar om: Spökskeppet Vallona, barnböcker, Gudrun Pausewang, Lena Ollmark, Mats Wänblad
November 10th, 2007 at 11:10 am
John Ajvide Lindqvists bok “Låt den rätte komma in ” blev ju en otippad succé bland ungdomar. De verkar inte ha något problem med innehållet, även om många vuxna inte klarar av att läsa den. Barn och vuxna kan nog läsa samma böcker på olika sätt, som mycket annat här i livet.
November 10th, 2007 at 6:55 pm
Det sägs ju också att otäcka filmer är värre för barn än vad otäcka böcker är - i filmerna finns bilderna redan där, men i böckerna måste du själv skapa bilderna, och det lär vara så att barn inte skapar värre bilder än de klarar av att hantera.
November 11th, 2007 at 1:53 pm
Intressant, detdär! Förklarar verkligen de olika läsupplevelser som återfinns hos de barn för vilka jag tipsat om Coraline. “Ha! Jag blev inte alls rädd”, säger de flesta, när jag erkänner att jag inte kunde sova ordentligt efter att ha läst den.
Vilken bedårande gubbe bredvid kommentarerna, förresten!
November 16th, 2007 at 5:57 pm
De sista barnen i Schewenborn läste jag också som barn och jag tycker fortfarande den skrämmer mig. Jag ryser fortfarande om någon nämner folden Fulda. Den är ju läskig eftersom den är så realistisk - Lindqvist är otäck av helt andra orsaker. Jag undrar om jag skulle läsa om De sista barnen i Schewenborn, om jag skulle tycka den var lika realistisk idag?
November 22nd, 2007 at 12:43 am
Johanna: Jag har fortfarande inte nått den punkt där jag ens skulle överväga att läsa om De sista barnen i Schewenborn. Bara jag nuddar vid tanken slår alla varningssystem till. Det är samma sak med hennes andra böcker, jag kan lyfta upp dem och hålla i dem, emn jag öppnar dem inte. Jag minns fortfarande skräcken, och känslan av att det här kommer att hända mig, oss alla. Vi kommer alla att dö i atomkriget och det kan ske när som helst.
Jag har MYCKET lättare för orealistisk skräck, på samma sätt som jag tycker att det är givande att se fiktiva mordfall på tv, men upprivande att se en film om hur evakueringen av Karelen gick till, för i det senare fallet kommer det mig allt för nära att detta har hänt, det här har folk gått igenom på riktigt, och gör det fortfarande.
December 16th, 2007 at 8:36 pm
[…] här är en av de där barnböckerna som skrämmer upp mig. Jag vet inte om den skrämmer unga läsare, men själv tycker jag att det stundtals är riktigt […]